Det är med många blandade tankar och känslor jag nu stänger min resväska och kapitlet om Liberia. Under den här terminen har jag verkligen fått se och lära mig mycket, och en praktiktermin är definitivt ingenting jag ångrar. Dock måste jag erkänna, under min första vecka här kändes det som jag skulle vara här i en evighet – men nu när dagen faktiskt är här vet jag inte riktigt var tiden har tagit vägen. Det är väl som vanligt när man reser, när man hittar sina rutiner, vänner och lär sig hur saker fungerar så springer tiden iväg. Tre månader är en ganska lagom men konstig tid att vara iväg. Det tar ju ett tag att hitta sin vardag, lära sig hur samhället fungerar, hitta sina sina favoritplatser och känna sig säker att utforska saker på egen hand. Det är nästan först när tre månader har gått som man, eller iallafall jag känner mig som "hemma" och skulle nog kunna tänka mig att stanna ett tag till.

Om hela terminen gick snabb, gick sista veckan om mjligt ännu snabbare. De sista dagarna på kontoret bestod mest av att säga hej då till olika personer och knyta ihop säcken för min praktik & den sista helgen spenderades på bästa sätt, i Robertsport med sol, bad och tältning.

I tisdagskväll kväll hade några av mina kollegor anordnat en hej då-middag och vi utbytte några fina ”tacktal” och sista erfarenheter. Innan maten serverades plockade min chef fram ett stort paket med lite Liberia-saker/souvenirer som personalen köpt till mig, ja jag blev rörd. En av kollegorna frågade mig om en sak eller ett minne som jag tar med mig hem från DCI-L och Liberia, och jag blev stum. Det har varit så mycket olika intryck och erfarenheter, på så många olika plan så jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Men en sak är säker, det är en fullproppad väska både med saker, erfarenheter och nya perspektiv som åker med mig hem. Är jag nöjd? Ja det är jag, det har varit en bra termin och jag ångrar inte att jag åkte – men det ska också bli väldigt skönt att snart vara hemma igen.

Så, kommer jag hem till Sverige nu och firar jul? Nope. Tänkte temperaturskillnaden skulle bli för stor (hehe) så blir ett besök hos en mycket efterlängtad vän i Colombia över jul och nyår.  Så i skrivande stund sitter jag och väntar på första flyget och om kanske ungefär 36 timmar landar jag i Bogota. Medan jag förbereder mig för den långa flygningen får ni titta på några bilder från min sista vecka. Det var allt för nu!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej då DCI-L, hej då Monrovia & hejdå Liberia – kanske ses vi igen.