En arbetsvecka utanför kontoret

Den här veckan har jag inte spenderat så mycket tid på kontoret utan i tisdags åkte jag till ett av de lokala kontoren ca 5 mil utanför Monrovia. Många kanske anser det knasigt, men för någon som kommer från den skånska landsbygden var det väldigt skönt att komma ut på landet och slippa storstadsvimlet (och wi-fi) i några dagar. Luften var friskare, tempot var lugnare och bilarna var definitivt färre. Det är ju något speciellt med landsbygden ändå… 
Hit och kommer jag att åka några gånger under min tid här för att jobba med personalen ute på fältet med tillexempel insamling av data och uppföljningar på projekt. Projekt som jag fick presenterat för mig var ett som arbetar för att minska våld och ekonomisk utsatthet för kvinnor och flickor och ett projekt som handlar om att motarbeta och ta hand om fall inom Child Trafficking (barnhandel). 

 
En av organisationens två bilan som tar oss fram och tillbaka från storstadens trafikköer till landsbygdens bumpy rides:
 

Ute på de lokala kontoren har personalen tillgång till motorcyklar (boda-bodas) vilket är så man tar sig fram och tillbaka från kontor och projekt, härligt!

 
Det lokala kontoret i Tubmanburg i Bomi County:
 
 
 

Tubmanburg i Bomi county där jag spenderat de senaste dagarna i är ett av de samhällen som drabbades hårt av kriget i Liberia, och även Ebolakrisen slog hårt där. Så idag finns här en del samhällsorganisationer med olika ansvarsområden för att bygga upp samhället igen. Jag fick äran att delta på ett samlingsmöte tillsammans med andra organisationen där alla fick presentera sina olika huvudområden och projekt. Jag ser redan framemot min nästa tripp ut dit som kommer innebära heldagar ute på projekten.

Väl tillbaka på kontoret under fredagen hade mejlkorgen fyllts på och nya uppgifter trillat in. Trots att jag varit här så pass kort tid har jag redan fått en del ansvar. Jag har bland annat fått skriva en genuspolicy till organisationen som ska tas upp på kontoret, skrivit en bidragsansökan till amerikanska ambassaden till projektet om att motverka barnhandel och blivit involverad i ett samarbete tillsammans med Internet Watch Foundation som handlar om att rapportera utnyttjande av barn på nätet. 

 

Andra arbetsveckan har passerat och var definitivt inte lik den första, helgen tas emot med öppna armar då huvudet känns väldigt fullt av information och nya lärdomar. Då arbetsdagarna är från ca 9-17.30 är det på helgerna det finns chans till att utforska vad Monrovia har att bjuda på och den här helgen träffa andra svenskar som också befinner sig här. 

Var är hon nu då?!

Hallå hallå, kul att just du hittat hit (kul att någon är nyfiken på vad jag har att berätta)! Det var ungefär en halv evighet sen jag skrev här sist, men nu är det dags att damma av här igen. Jag är ju faktiskt på resande fot och från önskemål från oroliga föräldrar och vänner (eller mer nyfikna?) kommer det göras uppdateringar här. Var är jag egentligen, vad gör jag, och var tusan håller jag hus?

I vanliga fall bor och studerar jag i Växjö och pluggar nu mitt sista år på Fred-och Utvecklingsprogrammet på Linnéuniversitetet. Då detta är mitt sista år fanns det ett val om antingen utbytesstudier eller praktik, mitt val blev praktik och började söka runt på var jag kunde göra min praktik. Det jag gjorde var att skicka till olika organisationer och frågade om de hade möjlighet att ha en praktikant under höstterminen 2018. En av organisationerna som svarade var Defence For Children International i Liberia (DCI-Liberia), vilket är organisationen jag är hos just nu. Kontoret ligger i Liberias huvudstad Monrovia och bor gör jag på ett lägenhetshostel med knappt fem minuters promenad från kontoret. Perfekt!

 

Här bor jag!

 
 
 
 

DCI-Liberia är en barnrättsorganisation som inkluderar områden som skydd av barn, sexuell-och könsbaserat våld, rättvisa för unga, flickors rättigheter och women empowerment. Här har jag fått ett eget bord och delar kontor med organisationens Director och Finance (han som har koll på all ekonomi), på kontoret mittemot sitter chefen, the Executive Director och som även är min handledare.

Dessa första dagar har mest handlat om att komma igång. Jag har läst en del dokument och rapporter om organisationen, suttit på möte, samt skrivit ett utkast på en genuspolicy. Hela den här veckan och säkerligen nästa kommer handla mycket om att komma igång och sätta mig in i hur arbetet här fungerar, både här på kontoret och projekten i närområdet. Och såklart, utforska min nya tillfälliga hemstad. Här kommer jag nu att stanna till mitten på december då det förhoppningsvis bär av mot andra äventyr innan jag når Sverige i början på januari.

Det var allt ni får för nu! 

Skolavslutning i Rianyaemo

Torsdagen den 7 april 2016, skolavslutning på Rianyaemo Primary School. Ja, det är redan dags för den sista skoldagen på den här terminen och alltså min och Ellens sista skoldag innan hemresa. 
Slutproven är gjorda, rapporter har skrivits, klassrummen är målade, knöt ihop säcken om vårt projekt genom att prata om barnkonventionen i klass 5-8, växlat ett gäng brev med ölyckeskolan i Sverige, vi har varit i regnskogen, hälsat på hemma hos elever och nu är det dags att säga hej då.







Igår satte vi pricken över i:et och avslutade vårt måleriprojekt med att eleverna fick sätta sitt handavtryck på en av skolans väggar. Innan de tvättade av handen fick de också göra ett avtryck på Ellens vita t-shirt som nu har ett mycket tjusigt och färgglatt mönster. 
En aktivitet som verkligen uppskattades och jag vet inte riktigt vem som hade roligast när det kladdades med färgen, Ellen & jag eller eleverna. 
Lunchen var lite utav en lyxvariant som en sista lunch där hela personalen var samlad. Ett par lärare sa några fina meningar och tackade oss och vi fick dessutom vars en tjusig present att packa ner i resväskan. 
Igår var en bra.


Den här veckan delade vi ut alla 160 skrivhäften, pennor och leksaker som kommit med posten från Sverige. Klass 4-8 fick vars en penna och ett kollegieblock (årskurs åtta kunde även få både sudd och linjaler) och de yngre klasserna fick ett gäng leksaker och undervisningsmaterial i form av spel, bilder och siffror. 









Detta innebär ju också att denna tuffa tjej vid namn Ellen Kerubu snart inte är min Kenya-sambo längre....sorgligt måste jag påpeka.


Tiden på skolan har gett mycket, både elever och lärare har tackat oss flera gånger och jag tror Ellen också håller med mig i åsikten om att skolan inte har en aning om hur mycket de faktiskt gett oss också. Det har varit ett fint utbyte för alla.

I morgon är planerna lite oklara, eventuellt är det ett föräldramöte för att officiellt avsluta terminen, sen ska vi försöka få ner alla våra saker i väskorna.


Att en sådan här resa närmar sig sitt slut innebär många blandade känslor, vilket ni som varit iväg och rest på olika sätt säkerligen kan förstå. Tiden har gått för fort, det kan vi med säkerhet konstatera, (men att få komma hem till platsen där det finns oändliga mängder knäckebröd, choklad och glass igen ska också bli skönt).

Kapitlet om Kenya och lilla Rianyaemo börjar ta slut, men det innebär väl också en början på något nytt?


RSS 2.0