Kontraster

Att spendera hösten här innebär en del möjligheter för helger fulla med sol och bad. Den här helgen blev en långhelg då det var Thanksgiving i torsdags och därmed röd dag så jag och några andra packade in oss i en bil och tog en weekend utanför stan. Det blev tältning på stranden, bokstavligt talat. Vi åkte till Robertsport, en mindre stad ca 12 mil från Monrovia och ja, det var så härligt! Ännu en gång, det är skönt att lämna storstadsvimlet och få andas in lite annan luft och vila öronen från stadstrafiken.

Solen sken hela helgen, havet var varmt och jag kom tillbaka till Monrovia med en något oundviklig bränna. Översättning: En perfekt start på November!

 
 
 
 

 

Det var helgen det, men det finns ju vardagar också, och dessa består var väldigt blandade saker. Kontrasterna mellan fritid och jobb är stora - Defence for Children International är ju en barnrättsorganisation och jag ska va ärlig, det är inte alltid helt lätt. Vissa dagar innehåller ”lättare” saker, och andra något tyngre.  

 

Saker som inkluderats i mina arbetsuppgifter har bland annat fått vara med och göra utvärderingar av våra projekt runt om i olika samhällen, följt upp ett antal olika fall och fått vara med på fängelsebesök.

Vi håller också på att starta upp ett samarbete med Internet Watch Foundation, som jag skrivit om tidigare. Det är en organisation som arbetar för att få bort bilder av övergrepp på barn från internet, ett mycket viktigt (och svårt) jobb som DCI-L är stolta att å jobba med. Ni kan läsa om deras arbete här: https://www.iwf.org.uk/ . 

Om knappt en månad kommer två av deras personal hit för ett större uppstartsmöte för att öppna upp en ”anmälnings/rapporterings-portal” för Liberia, och Defence for Children är huvudkontakten här så vi är ansvariga för planeringen inför och under mötet.

 

Kontrasterna är på många sätt stora och ingen vecka är den andra lik, varken på jobbet eller utanför. Den här veckan är det dessutom dags för mig att besöka Tubmanburg igen för ännu en vecka på fältet. Den här gången kommer jag vara ansvarig för att samla in data till vårt Women & Girl Empowerment Projekt samt följa upp de fall jag var delaktig i sista jag var på plats.

 
 
 
 

Utöver det som skrivits ovan har det även hunnit med marknadsbesök, bröllop, kyrkbesök och mycket smaskande på kokosnötter.

 
 
 

 

 

Minns ni våren 2014?

Förra helgen var jag på lördagsmiddag hos en av mina kollegor ute i Tubmanburg (den mindre staden som vi har ett mindre kontor i). Som jag nämnt i ett av mina tidigare inlägg var detta en plats som drabbades hårt av Ebola 2014, något som varken staten eller landet var förberedda på. Jag tror ni alla minns när ni nåddes av nyheten om hur Ebola spred sig i Västafrika och hur läkarteam från hela världen började resa till Liberia och dess grannländer. Skillnaden mellan mig och dig, och mina vänner och kollegor här, var att vi, du och jag, kunde följa hela saken på distans, läsa om det i medier och stänga av tv om det blev för mycket. Detta, medan de som idag är mina vänner och kollegor inte kunde göra, för de var mitt uppe i det. Mitt uppe i en kris som ett land som redan överlevt ett långt krig och som nu var mitt uppe i sin utveckling.

Var börjar man arbeta när en sådan katastrof slår till? Hur når man alla som behöver hjälp?

 

På lördagsmiddagen hemma hos min kollega satt vi och pratade om dagen, om våra familjer och vad vi tyckte om maten vi åt, som vilken lördagsmiddag som helst. Ebola blev ett diskussionsämne och mina kollegor började dela med sin av sina historier från när sjukdomen slog till mot deras hemstad, deras samhälle, deras grannar, deras kyrka, dess barns skola, och deras vänner. Där satt jag, på platsen det faktiskt hände, platsen där så många kämpat, bara fyra år tidigare. Där satt jag, lyssnade, frågade, och försökte förstå.

 

Det byggdes det upp provisoriska akutcenter på sjukhusområden dit sjukhuspersonal, både nationell och internationell kom. Det skapade också en telefonlinje dit vem som helst kunde ringa för att rapportera om någon som blivit smittad, då kom en ambulans med ett läkarteam och personen fick åka med till ett akutcenter. Organisationen som jag gör praktik hos (DCI-L) fick en akutfond för att använda till att före alla skolor med vattendunkar så alla kunde tvätt händerna, samt trycka och sätta upp posters om hur alla kunde undvika att sprida viruset.

Mot Ebola finns ingen behandling, men det går att bli frisk. Genom att få vård som hjälper kroppens funktioner som att t.ex. ersätta vätskeförluster och stabilisera syrehalten ökar chansen att bli frisk. Jag måste erkänna att detta inte är ett ämne jag är så påläst om, men Läkare Utan Gränser https://lakareutangranser.se/vart-arbete/har-arbetar-vi/liberia  arbetade i Liberia under Ebolan och på Vårdguidens hemsida https://www.1177.se/Kronoberg/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Ebola/ kan ni också läsa mer om viruset.

 

Det är också efter en kris som ett stort arbete väntar, precis som efter vilken kris eller katastrof som helst. Efterarbetet, återuppbyggnaden tar tid, och är inte enkel. De som hade klarat sig hade fortfarande många hinder framför sig och landet skulle nu komma på benen igen. Något som Defence for Children – Liberia (DCI-L) gjorde var att stödja fosterfamiljer som nu tog hand om barn som förlorat en eller båda föräldrarna/vårdnadshavarna under epidemin.

Var början man arbeta när en sådan katastrof dragit förbi? Hur når man alla som behöver hjälp?

 

Detta är inget inlägg jag skriver för att någon ska lägga huvudet på sned och tänka ”stackars människor”, nej. Det är bara viktigt att inte glömma, och lika viktigt att berätta att landet klarat sig, många klarade sig, och detta är en plats jag kommit till att trivas väldigt bra på. Detta är ett inlägg för att ge lite insyn, och lite fakta som alla nog inte har så bra koll på – för jag måste erkänna, det hade inte jag. När jag satt där den lördagskvällen blev allt så verkligt. Ebola var nu inte bara något jag läst eller hört om, jag hade nu fått se och höra var den passerat och vad den tagit med sig. Min vardag här består av mycket intryck, både positiva och negativa (som i allas vardag vart man än befinner sig i världen), och detta är ett som jag valde att dela med mig av. Det är inte enkelt att förmedla känslor i text.

Var börjar man förklara vad man har i huvudet? Hur når man ut på rätt sätt?

 

 

 

 

Kan man ha höstmys trots torrsäsong?

Vardag – rutiner - vardag – rutiner – helg – vardag – rutiner. Ja det är lite mitt sätt att säga att tiden går fort här i Monrovia. Jag har verkligen landat i vardagen och fått mina rutiner, fritiden fylls med massa olika saker och tiden går bara fortare och fortare.

Det är lite skrämmande att jag nu spenderat en tredjedel av tiden här, jag menar, hur gick det till? Samtidigt finns det såklart även motstridiga tankar vissa dagar, som alltid när man är på resande fot. En riktig ostmacka, lite glass och höstmys hade jag inte sagt nej till (jag älskar ju hösten, årstiden när det äntligen är socialt accepterar att fylla hela lägenheten med levande ljus och tjuvstarta lyssnandet av julmusik) – faaast ännu en gång ”höstmys” på stranden i 28 graders värme är ingenting jag kan klaga på faktiskt.

 

Sedan förra uppdateringen har det såklart hänt en massa saker, både på kontorstid och fritid. Jag lyckades bland annat dra på mig ett par dagars sjukdom så mina kollegor fick köpa mat och dricka till mig, men efter några dagar var jag på benen igen och laddade batterierna med ett strandbesök och ingefärsjuice. Inget värre än så!

 

På kontoret just nu är det en del bollar i luften…Vi håller på att starta upp ett nytt projekt tillsammans med en organisation Internet Watch Foundation som arbetar med att få bort sexuella bilder på barn från internet. DCI-L (organisationen som jag är hos) är huvudkontakten i Liberia för detta samarbete och vi planerar att ha ett större uppstartsmöte i slutet av november.

I morgon är det World Mental Health Day, en viktig dag och definitivt ett ämne värt att lyfta, och ett och framför allt ett ämne som aldrig kan lyftas för mycket, var man än befinner sig i världen. I morgon kommer vi därför ha en föreläsning med diskussion om mental hälsa ute på vårt lokala kontor i Bomi county (där jag spenderade ett par dagar för några veckor sedan). Jag kommer sen stanna där ute en vecka från och med i morgon för att hänga med ut på fältet och fylla på förrådet med en massa nya lärdomar och erfarenheter.

 

Det har även hunnits med lite olika saker på min lediga tid. En mycket härlig vana är stranden, nu börjar regnsäsongen lida mot sitt slut och torrsäsongen ta sin början, vilket betyder att majoriteten av dagarna är strandvänliga dagar.. Under förra helgen gjorde jag och några vänner ett besök på Dukor Hotel, ett hotell som under 60-och 70-talet var ett superlyxigt och populärt resmål i Västafrika med utsikt över hela Monrovia, men som förstördes under kriget. Idag står ruinen kvar och där uppe är utsikten i princip obeskrivlig. När man väl tagit sig upp fångas ögonen av hela Monrovia och havsutsikten. Bilderna visar en liten del av hur fint och häftig plats det är, men lägg till lite extra känsla och färg så blir bilderna mer rättvisa.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I lördags blev jag hembjuden till min kollega, där serverades det lunch och sightseeing runt i hennes område tillsammans med hennes femåriga son. Vi avslutade dagen med en svalkande dryck vid stranden (hör ju helgen till). 

 

 
 
 
 

Nu ska jag packa ihop min väska inför en vecka utanför storstaden!

RSS 2.0