Mary har ett stort fint hus uppe på en liten kulle med en fantastisk utsikt. Hon är själv lärare på skolan där vi kommer att vara och dit har vi ungefär 25 minuters promenad.  

Trots att hennes sex barn flyttat hemifrån är det inte bara Mary som bor här, hon har även ett helt gäng djur som hon sköter. Både hundar (och hundvalpar!!), katter, kor (och kalvar!!) samt en massa höns och två tuppar. Igår fick vi vara med henne när hon mjölkade korna, vilket fascinerade oss båda och till och med fick mig att känna mig som lite av en storstadsbo. 

En liten mysig gård uppe på en kulle någonstans i västra Kenya alltså, här kommer vi trivas!

Jag vet att man kanske inte borde blogga när man är irriterad över något men jag känner mig så illa tvungen. 

Den där tuppen alltså. Jo, ordspråket säger ju "uppe med tuppen" men, klockan fem..varje morgon?!  Jodå, då står han utanför mitt fönster och galer in den nya dagen, och nej, självklart galer han inte bara en gång. Nej nej här ska alla vakna. Klockan fem. Men, det är ändå en speciell och nästan lite mysig känsla att vakna av något annat än sin alarmsignal. Fast, fortfarande lite för tidigt, men vi vänjer väl oss. Kanske tuppen han tröttnar och också vill ta sovmorgon någon dag, jag hoppas men tror ju inte det. 

Det var om tuppen det ja, det återstår nu två namn från vad ni läste i rubriken, Kerubo och Kwamboca. Det är faktiskt så enkelt att Kerubo och Kwamboca är Ellen och jag. Redan första kvällen fick vi våra Kenyanska namn av Mary så på skolan idag blev vi presenterad som Ms Ellen Kerubo och Ms Ebba Kwamboca - Kerubo betyder något i stil med att man föddes på en jämn mark (vad nu det betyder) och Kwamboca betyder  ungefär att man rest/färdats långt. 

De två dagarna på skolan har mest handlat om att landa lite i miljön och hur vi ska lägga upp de här tre månaderna. Idag när vi slutat tyckte jag och Ellen att det var dags för upptäcksfärd så vi pekade på en större kulle bakom vårt hus och frågade Mary om man kunde ta sig upp där på ett smidigt sätt. Hennes svar blev snabbt:

- Haha yes ofcourse, It's mine! 

Så hon äger marken på ena sidan kullen så jag och Ellen började traska upp. En lagom liten haik som ledde till en utsikt som inte går att beskriva, hoppas bilden längst nedan ger er en liten uppfattning. Lägg på lite fantasi och fina färger så förstår ni nog bättre. 

Det var allt för nu, kram Ebba!