Förra helgen var jag på lördagsmiddag hos en av mina kollegor ute i Tubmanburg (den mindre staden som vi har ett mindre kontor i). Som jag nämnt i ett av mina tidigare inlägg var detta en plats som drabbades hårt av Ebola 2014, något som varken staten eller landet var förberedda på. Jag tror ni alla minns när ni nåddes av nyheten om hur Ebola spred sig i Västafrika och hur läkarteam från hela världen började resa till Liberia och dess grannländer. Skillnaden mellan mig och dig, och mina vänner och kollegor här, var att vi, du och jag, kunde följa hela saken på distans, läsa om det i medier och stänga av tv om det blev för mycket. Detta, medan de som idag är mina vänner och kollegor inte kunde göra, för de var mitt uppe i det. Mitt uppe i en kris som ett land som redan överlevt ett långt krig och som nu var mitt uppe i sin utveckling.

Var börjar man arbeta när en sådan katastrof slår till? Hur når man alla som behöver hjälp?

På lördagsmiddagen hemma hos min kollega satt vi och pratade om dagen, om våra familjer och vad vi tyckte om maten vi åt, som vilken lördagsmiddag som helst. Ebola blev ett diskussionsämne och mina kollegor började dela med sin av sina historier från när sjukdomen slog till mot deras hemstad, deras samhälle, deras grannar, deras kyrka, dess barns skola, och deras vänner. Där satt jag, på platsen det faktiskt hände, platsen där så många kämpat, bara fyra år tidigare. Där satt jag, lyssnade, frågade, och försökte förstå.

Det byggdes det upp provisoriska akutcenter på sjukhusområden dit sjukhuspersonal, både nationell och internationell kom. Det skapade också en telefonlinje dit vem som helst kunde ringa för att rapportera om någon som blivit smittad, då kom en ambulans med ett läkarteam och personen fick åka med till ett akutcenter. Organisationen som jag gör praktik hos (DCI-L) fick en akutfond för att använda till att före alla skolor med vattendunkar så alla kunde tvätt händerna, samt trycka och sätta upp posters om hur alla kunde undvika att sprida viruset.

Mot Ebola finns ingen behandling, men det går att bli frisk. Genom att få vård som hjälper kroppens funktioner som att t.ex. ersätta vätskeförluster och stabilisera syrehalten ökar chansen att bli frisk. Jag måste erkänna att detta inte är ett ämne jag är så påläst om, men Läkare Utan Gränser https://lakareutangranser.se/vart-arbete/har-arbetar-vi/liberia  arbetade i Liberia under Ebolan och på Vårdguidens hemsida https://www.1177.se/Kronoberg/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Ebola/ kan ni också läsa mer om viruset.

Det är också efter en kris som ett stort arbete väntar, precis som efter vilken kris eller katastrof som helst. Efterarbetet, återuppbyggnaden tar tid, och är inte enkel. De som hade klarat sig hade fortfarande många hinder framför sig och landet skulle nu komma på benen igen. Något som Defence for Children – Liberia (DCI-L) gjorde var att stödja fosterfamiljer som nu tog hand om barn som förlorat en eller båda föräldrarna/vårdnadshavarna under epidemin.

Var början man arbeta när en sådan katastrof dragit förbi? Hur når man alla som behöver hjälp?

Detta är inget inlägg jag skriver för att någon ska lägga huvudet på sned och tänka ”stackars människor”, nej. Det är bara viktigt att inte glömma, och lika viktigt att berätta att landet klarat sig, många klarade sig, och detta är en plats jag kommit till att trivas väldigt bra på. Detta är ett inlägg för att ge lite insyn, och lite fakta som alla nog inte har så bra koll på – för jag måste erkänna, det hade inte jag. När jag satt där den lördagskvällen blev allt så verkligt. Ebola var nu inte bara något jag läst eller hört om, jag hade nu fått se och höra var den passerat och vad den tagit med sig. Min vardag här består av mycket intryck, både positiva och negativa (som i allas vardag vart man än befinner sig i världen), och detta är ett som jag valde att dela med mig av. Det är inte enkelt att förmedla känslor i text.

Var börjar man förklara vad man har i huvudet? Hur når man ut på rätt sätt?