Att beskriva det omöjliga

Ja, jag vet inte riktig var jag ska börja. Det som jag fått vara med om och se de senaste dagarna går inte att beskriva med ska göra mitt bästa. 
Ni får stå ut med att det inte kommer några bilder i toppkvalitet för att de är de bildena jag tar med min iPhone som komme att publiceras här. Sen när jag väl kommer hem lägger jag självklart ut de andra bildena. 

Så uppskattad som jag har blivit och känt mig de senaste dagarna har jag aldrig blivit förut. Alla barnen ville komma fram till mig på skolan och alla vinkade på mig. Lärarna har redan fått sätta ihop ett schema så jag undervisar i alla klasser. Alla elever har tjatat om att de vill ha mig som lärare!
 På grund av personalbristen och fattigdom så kastades jag in i undervisningen direkt på min första dag. Vilket först var lite klurigt men jag kom fort i i det. Barnen är så glada över att jag är här så de lyssnar noga när jag förklarar saker och ting.
 Jag kommer under de här månaderna att undervisa i engelska, matte och idrott (dvs utomhusaktivitet). 
Jag hade med mig en del saker och de blev så glada för allting. Favoriten var en fotboll med svenska flaggor på, utan tvekan, Den har vi redan lekt väldigt mycket med. 

Lärarna på skolan är jättetrevliga och vi har redan bytat massa information om våra extremt olika liv och kulturer. Jag skulle kunna försöka förklara alla skillnader med det är omöjligt, man måste se detta själv för att förstå. 
Här är inte rinnande vatten, inte mycket elektricitet (har el på campingen där jag bor men inget internet). 
Internet finns på ett hotell 200 meter från min camping, det får jag surfa på om jag köper något att dricka eller äta här. 

Utsikt från altanen på campingen där jag bor. Brukar sitta där och skriva i min dagbok eller läsa. Miljön är så häftig här, massa berg och vulkaner, nästan ingen "platt" mark alls.

Den här bilden tog jag i morse när barnen hade sin samling. På samlingen sjunger dem Ugandas nationalsång,  samtidigt som de hissar flaggan,  sedan ber de innan de springer in till klassrummen som ni kan se några av i bakgrunden.


Tänk va enkelt man kan leva, fler borde resa iväg och få se detta! 
Här går en del kvinnor en mil in till stan, med sitt barn på ryggen och en korg potatis på huvudet för att sälja dem i stan och köpa något annat till sin familj. Varje dag. 

Många här har inte ens råd att köpa kött, lärarna på skolan äter det bars på julen, för att det är något speciellt. Allting är så annorlunda, känns som jag gjort en resa bakåt i tiden.

Vet inte när jag kommer få internet nästa gång, men uppdaterar såklart så fort jag får möjligheten!
Åsa Andersson
2014-09-12 @ 10:50:11

Josefin i Kalix och du i Afrika. Ni verkar båda ha kommit precis rätt. Jag är så lycklig för er skull.
Kram

Familjen Jonasson
2014-09-17 @ 19:09:23

Grabbarna blev glada av att höra att deras inköp kunde göra barnen glada. =)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0